När sista spiken är satt i kistan finns ingen återvändo.
Jag kan vara väldigt definitiv när det gäller mina beslut. Jag kämpar, kämpar, kämpar och kämpar på lite till….slutligen bör jag droppen som får bägaren att rinna över. Och då fattar jag ett beslut. Därefter finns ingen återvändo!
Intressant när jag ser mönster i mitt eget beteende. Precis så har jag varit i alla mina livsavgörande beslut. Och särskillt i de besluten när det gäller att känna något som känns dåligt.
Idag blev mitt beslut glasklart. Tidigare har jag vacklat lite. Tycker att jag har så fina kollegor. Så fina medarbetare och lär mig mycket.
Men så blev det tydligt att organisationen och ledarskapet som utövas på mig och mina kollegor, absolut inte passar mig. Och kommer aldrig att passa mig.
Antingen ändrar jag på mig. Eller så går jag under.
Jag ville inte ändra på mitt sätt att vara. Då jag ser att mitt engagemang, passion för utveckling och min kreativitet och att jag ifrågasätter är mina styrkor.
Blir jag kvar, kommer jag att gå under.
😳
Så jag tog ett stort steg idag. Insikt! Plockade upp telefonen när de ringde från vårdcentralen. ” Ja tack, jag behöver er hjälp nu. Kan inte lösa det här på samma vis som tidigare.” Kan jag få en tid så fort som det är möjligt?
/N som i Nina
