En månad har gått på min sjukskrivning och först nu börjar jag känna mig bättre.
Det har gått ett par dagar då jag känner glädje och energi. Visst, det håller inte i sig lika länge, men det är ändå små droppar av lycka, tillfredsställelse och lugn.
Jag känner att jag kan lyssna på musik hemma och göra andra saker, igen. Jag kan ha musik igång när jag gör mig iordning på morgonen. Vilket jag inte kunde för ett par veckor sedan.
Jag börjar känna en viss tacksamhet för att detta ändå hände. Just nu får jag vara i en bubbla. Det har jag nog aldrig tillåtit mig tidigare.
Insikter jag denna dagen vill dela med mig av:
Gamla mönster är otroligt svåra att bryta.
Även om jag ändrar mig, finns en förväntan på mig från andra att vara som jag alltid varit.
Jag ska skydda mig själv bättre.
När jag går ut i världen med öppet hjärta finns alltid gamar som kommer att utnyttja detta. Från och med nu, ska jag inte vara så naiv och tro att alla vill mig gott.
Det är skrämmande att tänka att jag bör bli mer återhållsam med omtanke och kärlek för andra. Särskilt i en tid då så många behöver just förståelse, kärlek, hjälp och kanske en coronasäker kram.
Men om jag ska kunna vara den Nina som jag vill vara, behöver jag skydda mig själv från att bli utnyttjad och bränd. Hur det här ska gå till vet jag inte fullt ut själv än. Förhoppningsvis kommer svaren längs vägen.
Var och en får ta ansvar för sitt.
Jag har insett att mycket ansvar läggs på mig, även om jag inte söker mig till det själv.
Det har liksom en förmåga att bara dyka upp på min trapp och där får jag vara den vuxna och hantera det. Jag ska bli bättre på att skjuta eländet ifrån mig. Om någon annan skapat ett problem, får de minsann lösa det själva med.
(Dock tror jag inte att de mest träffade av denna punkten ens förstår att det handlar om jus hen. Tragiskt, på mer sätt än ett, men ack så sant. )
Det är så lätt att komma till mig när man behöver hjälp. För jag brukar stå där med öppna armar.
Men framöver ska jag bli bättre på att skjuta det ifrån mig. För nu när jag har behövt stöd…var finns då stödet? Den typen av relation borde vara ömsesidig. Om inte, får jag ta betalt!
Det är lätt att konstatera en massa fel och brister som man själv besitter. Att göra annorlunda är förbaskat mycket svårare. Jag är glad att jag har min psykolog i min rehabkedja som hjälper mig och ger mig mer fördjupade verktyg. Insikt är ju bra, men att göra något åt det när gamla mönster upprepar sig, är en konstart.
Boken jag nu ska förkovra mig i heter “Lev som du vill och inte som du lärt dig” av Jeffrey E. Young.
En fördjupning av KBT, som inte är helt enkel att ta sig igenom. Men säkert väldigt lärorik. Sjukt jobbigt att jobba med sig själv i bokform, när orken är som den är. Men visserligen har jag inte något annat viktigare för mig. Så den ger mig lite verktyg och mängder av fler frågor.
Dessutom kan jag meddela att jag börjat att träna igen. Det känns så skönt. Mina dagliga promenader har en tendens att bli längre och längre. Samt att både fika och kaffetermos åker med i väskan, så pauserna är minst lika viktiga som själva motionen.
Stolthet
Jag känner mig väldigt stolt över mina framsteg. Det har verkligen inte varit en rak väg tillbaka till mig själv. Men jag ser små gnuttor, gnistor och är optimistisk. Jag har även lärt mig att jag inte kan förlita mig på andras stöd. Här står jag själv och har min lilla ihärdiga hejaklack omkring mig. Med ett få utvalda och anförtrodda. Resterande omgivning säger att de bryr sig, men det är faktiskt bara tomma ord. Action speaks louder than words.
Jag antar att dagens inlägg kan ses som både lite ris och ros ur andras perspektiv. Men för mig är det insikter som jag kommer att jobba vidare med. Ett steg närmare mig själv, ett steg tillbaka till att må bra. Och förmodligen ett par steg längre bort från andra som inte hyser samma omtanke för mig, som jag för dem.
Allt kommer med ett pris
/ N som i Nina
