“Mamma har myket tålamord” skrev Albin på en lapp och gav till mig när han var 6 år. Lappen har jag sparat. En härlig påminnelse från det dubbla med att ha just mycket tålamod. Det finns ju en risk att saker samlas på hög, djupt där inne i skalet. När små övertramp sker obemärkt. Försvinner i bruset och reaktionerna uteblir.
Tålamod blir till tålamord, snap! Pressad till bristningsgränsen och sedan kommer flödet av trampade tår, tilltufsad självkänsla och en sårad, trött och ledsen liten avbild av en själv
Vi är väldigt envisa i vår familj. Med två väldigt envisa föräldrar, så blir givetvis barnen med envisa. Vilket i mottagarsidan kräver mycket tålamod. Dagligen utmanas jag och förmodligen var och en av de övriga i familjen. Vi har olika triggers.
Vad får då mig att nå bristningsgränsen?
- Dåligt med sömn
- Dåligt med mat
- Pms
- Osanningar eller att bli hållen i ovisshet
- Stress och tidspress
- Osynliggjorda och förbisedd
När jag då känner att gränsen är passerad känner jag mig så ofantligt sårad. Jag upplever då att tålamodet jag tidigare kämpat med, liksom gjort att andra utnyttjar mig, eller skriker på mig lättvindigt.
Såhär vid tangenterna, reflekterar jag över om tålamod egentligen är något dåligt. För hade jag fräst ifrån med samma irritation vid första övertrampet som när tålamodet tagit slut…vad hade hänt då? Hade jag blivit kränkt och trampad på mindre överlag?
För något år sedan hade jag som nyårslöfte att bli bättre på att be folk dra åt helvete. Det är fortfarande något jag aldrig gjort. Inte högt iaf. Men min inre röst svär som en borstbindare och ber folk fara och flyga otaliga gånger på en vecka. Min inre röst står upp för mig. Min inre röst är orädd. När min faktiska röst inte säger något alls.
Idag kämpar jag.
Idag känner jag mig trampad på.
Idag undrar jag, hur det kommer sig att det är ok att skälla på mig? När det enda jag försöker göra är att visa kärlek.
Idag kämpar jag med mitt tålamord
/N som i Nina
