Förkovrar mig i den fantastiska låtskatten som Kent lämnat efter sig. Så många textrader som jag tidigare inte förstått. Dels för att han sjunger lite mumlande, men mest för att jag alltid hör fel på låttexter och gissar mycket själv.
Ikväll har jag suttit med hörlurar i, lyssnat på magisk musik på högsta volym. Både gråt, skratt och en massa sittdans.
Fastnade för följande textrader från
“ Mannen med den vita hatten (16 år senare)” -Kent
De var våra att ge vemsomhelst
Och snart finns det inga tårar kvar
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken vi har
Äntligen sätter du själv dina gränser
Så be aldrig om ursäkt igen
……..
Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö”
Galet underbara känsla av igenkänning, lyckorus och eufori att få grotta ner sig i sina egna minnen, tolkningar och låta tankarna vandra. Oj vad jag behövde musik just nu.
Men mest av allt längtar jag till ett dansgolv med hög musik. Basen ska pulsera genom varenda cell i kroppen. Få röra sig till musiken utan att bry sig om vem som ser eller dömer.
