En stor klapp på axeln för mig själv. Nu, har jag tagit tag i min träning igen.
Det har gått lite på halvfart under en tid. Allt annat här hemma har liksom tagit all min tid. Likt en deg som jäser, jäser och jäser har barnen, familjen och hemmets alla behov ätit upp all plats i skålen. Och fortsätter dessutom att jäsa över kanten. Det har inte funnits tid eller plats för mig att prioritera mig.
Men, nu jäklar ska det bli andra bullar.
Jag har köpt gym-kort.
Jag tycker att det är kul.
Dessutom ser jag hur mycket gladare jag är och hur mycket mer energi det ger mig att få den där stunden som endast är min.
Jag får vara själv i mitt huvud en liten stund.
Visst, det blir att vissa andra saker får jäsa över. Typ tvättkorgen och Netflix undrar säkert vart jag tagit vägen på kvällen…
Summan är att jag känner mig duktig. Mår bättre. Men det märkliga är att jag ändå har dåligt samvete för att jag prioriterar mig själv och tar plats. Tar utrymme. Visst är det märkligt.
Ett jäkligt kvinnligt fenomen, skulle jag tro.
