Just nu jagar jag varje liten stund för mig själv som jag kan få.
Det är en sällsynt lyx att få avsluta min redan påbörjade tanke, ett projekt eller en ambition utan att bli avbruten på mitten.
För några år sedan läste jag en rapport om stress, effektivitet och om att hitta fokus efter ett störningsmoment. Tydligen ska det ta ca 20 mniuter att hitta samma flow som man hade innan ett avbrott.
Med det sagt inser jag att jag aldrig får komma 20 minuter in i en arbetsuppgift utan att bli störd. Det skulle ju förklara en hel del.
Bland annat hur det kommer sig att jag aldrig känner att jag blir färdig med något.
Undrar just hur mycket jag kan påbörja och inte hinna avsluta för att kunna komma ikapp. Det vill säga att man påbörjat så mycket att man är tillbaka i början av processen igen. Lite som ormen som biter sig själv i svansen…
Nu är jag väl mer velig än vanligt.
För två veckor sedan var jag med om en cykelolycka och slog i huvudet. Lyckligtvis hade jag hjälm. Men ändå åkte jag på en ordentlig hjärnskakning som påverkar mig, mitt minne och indirekt mitt humör.
Jag är så sjukt arg hela tiden. Blir trött på att jag glömmer saker, inte orkar saker, tappar tråden, missar poängen med vad det nu var jag började prata om. Ja, du fattar galoppen.
Redan nu har jag tappat tråden i det här inlägget och får scrolla upp för att se vad jag började skriva om.
Så nu sitter jag på Judoträningen, uppe på läktaren med datorn i knät och känner att det är så skönt att få reflektera lite. I mitt eget huvud. Att ventilera de där monstren som det gärna blir om jag inte får säga tankarna högt och höra vad som är rimligt, klokt och möjligt.
Kanske hinner jag ett inlägg. Kanske två. Kanske blir det inget alls.
Men framför allt…. Skönt att få tänka lite, utan avbrott.
/ Nina
