Har du nån gång haft en sådan där dag som börjar toppen. Har världens potential att bli bra Men som liksom bara blåser en på konfekten och förvandlas till en riktig bajsmacka. Har du haft en sådan dag nångång?
Nähe, inte… Nä, Nä… men det var så jag hade det idag.
Varför då, kan man ju undra?!
Ja. En jävligt bra fråga.
Jag tror att det finns en massa anledningar, men mest handlar det nog bara om att tålamodet tog slut. Som ett StarTrek skepp i rymden omringas jag av en osynlig sköld. För det mesta finns det kapacitet att hålla elakingar, bomber och annan jobbighet borta med hjälp av skölden. Ibland är den nere på 50 %. Ibland har man fullt upp men får skölden till att hålla till 99%.
Idag hade jag 0% sköld. 0 % tålamod. 0 % ork och 0 % stryka att kämpa mot väderkvarnarna.
Om jag var ett litet barn, hade jag nog börjat gråta redan till frukost, när jag såg att skinkan nästan va slut. Nu höll jag ut till strax innan lunch. Sedan dess har jag varit en blöt fläck på golvet.
Att gråta kan vara så befriande. Jag själv gör det alldeles för sällan. Det är skönt att släppa ut skit som jag samlat på mig. Det är bra för att få ordning på sina prioriteringar.
Jag blir trött av folk. Det finns inget som är så dränerande som människor. Taktlöshet och totalt övertrampande, blir utlösande faktorer. Men främst slås jag av den klara insikten om att vara väldigt ensam.
Alla är så upptagna med sitt. Det trycks framåt och armbågas för att ta sig fram. De tysta förblir tysta, och de högst skrikande intar scenen.
Jag drivs av en flamma, som brinner för rättvisa och mod. Men idag är det inte längre de modiga som belönas och rättvisan är för länge sedan förkastad.
Vems drömmar är viktigast?
Människor brukar ge mig driv och energi. Folk brukar vara det som ger mig kraft. Kraft till varje steg som för mig vidare på livets stig. Att dansa tillsammans där var part för och följer, blir uppslukade av musiken och hittar nya rörelser tillsammans.
Men tyvärr. Skölden är nere och varje ord brinner rakt igenom skeppet. Maskinella skador? Må så hända.
Nu hoppas jag bara att all skit är ute ur systemet. Tårarna har tagit slut och kvar finns en saltig förnimmelse av smärtan och ångesten den efterlämnade.
Idag va en riktig skitdag.
Imorgon börjar vi förhoppningsvis om på ny kula, och med mer sköldar uppe.
Imorgon är en annan dag.
