When your past catches up with you

Den där känslan när det förflutna kommer ikapp igen efter 32 år och du inte alls är beredd.

Jag står där och tänker att vi ska träffa mammas gamla klasskompis. Men istället står där en figur som faktiskt är min biologiska pappa. Mannen jag gått hela mitt liv och hoppats på att få träffa, men som inte träffats.

Tydligen fanns han där hela tiden. Mamma hade tydligen hans kontaktuppgifter… Han säger att mamma aldrig hör av sig till honom mer än om att han skulle flyga till Sverige. En gång!

Ord står mot ord.

Spelar det någon roll?

Han är uppenbarligen min pappa. Vi är sjukt lika. Även som personer. Jag vill lära känna honom mer. Men det är svårt med all distans. Vi har alldeles för många mil emellan.

Min syster och jag är så lika. Utseendemässigt, livsenergi, glädjen, nyfikenheten och allt. Wow…

Allt det min mamma berättat om min pappa känns som subjektiva återberättelser. Min egen uppfattning från dagens träff känns inte alls som att det är bekant med den trasiga människa som hon målat upp. Han är glad, nyfiken, omtänksam med ett gott hjärta som fått honom att hamna i klistret förr. Men visst, jag känner honom inte, än.

Jag har rest på en emotionell berg och dalbana hela kvällen. Kämpat med att hålla tårarna inne.

I en situation som känns som jag borde vara den som tas omhand. Så är det jag som får agera vuxen åt min henne. Nu är hon full som en kastrull. B. agerar någon form av vallare. Jag är den som får gå hem och gråta utan att kunna bli tröstad av någon.

Visst har folk ett förflutet. Alla har ett förflutet. Hur kan det då vara så svårt att acceptera att jag har rätt till att veta var jag kommer ifrån.

Här kommer de hem. Hon kan inte gå rakt. De pratar så högt att jag hör vad de säger över hela viken. Uppenbarligen upprörda. Eller upprörd.

Skrivet den 17 augusti 2018
Kl. 23 ensam på en balkong utanför Helsingfors