Klockan är 04.30
Jag blev väckt 03.00 av Alfred som drömde en mardröm och när han väl somnade om, låg både han och hans far och snarkade ikapp.
Mitt huvud är fullt av tankar och funderingar.
Så jag sög ut genom sovrummet och bäddade ner mig med datorn i knät i barnrummet istället.
Det var länge sedan jag skrev av mig mina tankar. Det har liksom inte hunnits med. Inte ens på semestern fanns utrymme för reflektion.
Jag är konstant trött, utmattad och dränerad. Det som vanligtvis ger mig energi, har inte hunnits med. Blicken har varit som fastnaglad på nästa steg, för att därefter sikta in sig på nästa.
Fredric brukar berätta om när han var iväg och turade när han gjorde säsong i Alperna. Att de då kunde vandra i timmar upp för någon bergstopp för att hitta det perfekta åket. Steg för steg pulsade de fram i snö. Det enda han fokuserade på var på hälarna på killen framför. Steg för steg.
Lite så känns det senaster året för mig. Först var jag ny på jobbet. Konstant förvirrad och trött av alla nya intryck, rutiner, system och människor. Därefter skulle jobbet bara göras, och göras, och göras igen. Nu går jag här och pulsar i djup snö. Stirrar blint på hälarna på personen framför.
Det ska nog inte vara såhär egentligen va?
Kanske fattade jag fel beslut?
Kanske, kanske inte?
Min väldigt vänliga och förstående man gav mig ett års dispens från dagishämtningar och hushållsgöra. Tiden börjar ta slut, och jag ser inte att det blir någon lättare tid framöver. Inte om jag fortsätter i samma hjulspår.
Kanske, kanske inte?!
När mitt huvud spinner iväg såhär, som det gör på småtimmarna kan vad som helst bli resultatet. Rätt vad det är kan stora beslut vara fattat.
Kanske, kanske inte!
Skönt är det iaf att sätta fingrarna mot tangenterna och få utlopp för lite kreativitet, leka med orden och tömma tankarna.
Yepp….
/N som i NIna
