När synfälet liksom smalnas av och det är extra viktigt att prioritera.
Då, då kan jag känna mig stressad.
Jag gillar ju att ha mycket att göra. Det gör mig inget. Jag snarare frodas och känner hur jag mår väl av att ha att göra. Jag känner hur pulsen går upp och pupillerna liksom blixtrar till när jag känner att jag får till det. Är effektiv. Får saker gjort. Det är en härlig känsla.
Men, så blir det lite för mycket. Ett krav extra som hamnade där, som jag inte hade budgeterat för. Och då börjar det kännas jobbigt.
När något jag gör för att det är roligt, övergår till ett måste, tappar jag sug och intresse. Kalas tex…. Det är ju väldigt kul med kalas. Men så blir det krångel och meck. Flera olika viljor som ska göras nöjda. Det ska anpassas och skruvas. Jag känner hur synfältet smalnar av och glädjen för kalaset liksom övergår till ett måste och något annat.
Det finns så många olika exempel på det där. En vänskap där man förutsätts att finnas tillgänglig. En bokklubb där glädjen för bokläsning övergår till prestation av att hinna läsa klart boken i tid.
Viljan att baka.
Laga hemlagad mat.
Göra det snyggt och trevligt med julpynt hemma.
Eller varför inte att följa en serie slaviskt varje kväll.
Allt det där som är så himla roligt vanligtvis. Men som slutligen övergår till en massa måsten och krav att prestera. Synfältet smalnas av. Jag prioriterar. Kanske prioriterar jag bort något som jag vanligtvis tycker är roligt och som jag började med intention att det skulle vara lustfyllt, roligt, energigivande och spontant.
Visst är det märkligt.
Känner du igen dig?
Tips på lösningar?
/ Nina
