Verkligheten knackar på. Jag har hittat min smärtgräns och inser att nu behöver reflektera och göra stora förändringar i mitt liv.
Jag och mitt mående har marscherat på i ullstrumporna och struntat i alla signaler. De senaste åren har det varit mycket stress. Mycket presentation. För lite återhämtning och för mycket saker som ska göras, men som aldrig hinns med.
Listor är bra, men när de aldrig tar slut blir det ytterligare ett stressmoment.
Listor ska mer vara ett hjälpmedel.
Nu har jag varit länge på maxfart. Har haft högsta växeln i under lång tid nu. Alldeles för länge.
Dags att andas
Sjukskriven i 2 veckor på 100% till att börja med.
Ett beslut jag inte kunde ta själv. Hade inte förmågan. Tack farbror doktorn.
Nu ska jag försöka andas
