Idag är dagens uppgift att vandra tyst i skog och mark.
Jag begav mig efter frukost ut till biskopstorp utanför Kvibille. Det som var duggregn hemma, va här snö. Alla ljud från trafik, människor och rörelse, va hör tystnad, stillhet, fågelsång och porlande bäckar.
Här sitter jag nu på en bänk i skogen. Tystnaden omsluter mig. Det är bara jag och mina tankar.
Ser möjligheter.
Ser ljus.
Får så mycket idéer om hur jag skulle vilja spendera min tid mer.
Människors röster långt långt borta, låter mer som hummande bin.
Hjärtat mitt fylls av kärlek, omtanke och välmening.
Jag älskar kontrasterna mellan kaos och lugn. Får in insikt att mitt liv på senaste tiden varit mest kaos. Mycket av något, hela tiden.
Och det mest tragiska i kråksången är att när jag tagit mig en stund för att få lugn. Har jag spenderat den stunden med att planera mer kaos. Mer saker som ska hända, utflykter, roliga tillställningar och annat…för barnen, för någon annan.
Så att stunden av lugn blev en stunds planering. Och faktiskt inget lugn alls.
Nu, när jag inte har ett annat val än att rå om mig själv. Nu har jag fått tid för lugn och återhämtning. Nu ska jag göra allt i min makt för att komma till balans igen.
Vägen fram är svårt och kantig. Jag kämpar med att lyssna på den här nya kroppens signaler. Den lyder inte mig. Den reagerar baklänges, för sent och på andra saker än vad jag är van vid.
Men jag ger mig fan på att jag ska ta mig igenom det här med. Med kärlek och omtanke till mig själv.
För alternativet är så mycket mer skrämmande än något annat….
/N som i Nina
