Hur kan det vara så svårt att bara vara. Att känna sig värdefull bara av att vara?!
Idag kämpar jag med att bara vara.
Jag känner mig totalt värdelös när jag inte kan prestera. Om jag vore en knekt, har jag förlorat mitt svärd och rustning. Är jag då fortfarande knekt? Eller bara knäckt, bruten, trasig?
Jag som själv ser ett gigantiskt stort värde i andra. I mina barn, min man och min omgivning oavsett vad de gör och presterar. De är de mest betydande för mig bara genom att vara. De behöver inte skapa, prestera, leverera. De behöver bara vara. Hur kommer det sig att jag inte kan se samma värde i mig själv?
Det är alltså min självkänsla jag ska jobba med. Inte mitt självförtroende.
Att vara duktig flicka kommer till ett pris. Och just nu är priset högt.
Jag har svårt att bara slappna av.
Insåg på min promenad i skogen att jag just nu ska prestera ett MVG på min återhämtning. Kom på mig själv att tänka peppande tankar, “nu jäklar ska jag maxa den här rehabiliteringen, jag ska bli frisk fortare än någon annan tidigare…”
Det går ju precis tvärt emot det jag kämpar med.
Mina tidigare strategier faller omkull i sammanhanget. Att peppa, kämpa hårdare och streta på är sådant som jag är grym på. Det kan jag. Det är jag alldeles för bra på. Det är ju därför jag kollapsade.
Pust…
Hur ska det vara så svårt att bara vara och samtidigt känna mig värdefull?!
