De senaste dagarna har jag slagits av känslan att hela tiden behöva förklara mig. Jag får frågan till mig:
– “Förklara hur det känns? Vad är det som gör att det är en utmattning och inte bara lite trött.”
Efter att ha försökt att förklara det ett par gånger har jag fått känslan att min upplevelse förminskas.
- “Jaha, du är konstant trött…. Ja men det var jag med när barnen var små.”
- “Jaha, du glömmer saker. Ja, jag har med fått åka hem för jag va osäker på om jag drog ur strykjärnet eller ej.”
- “Jag får med tunnelseende när det är mycket som händer omkring mig på en och samma gång”
Även om inte det fanns en ond avsikt med kommentarerna. Snarare försökte de visa att de kan relatera. Men min upplevelse av kommentarerna var att min situation förminskades och att jag kände att jag är svagare än nån annan… att jag är känslig.
Avsikten var god. Men min klump i magen växte jag jag kunde inte riktigt sätta ordet på varför.
Så kommer någon som förstår
Så sa Helen en så klok sak. När hon yppade orden kände jag mig med ens så himla förstådd.
Hon sa att när man har en utmattning har kroppen och knoppen varit utsatt för hög stress under lång tid. Man visa då alla 36 tecken på att vara stressad samtidigt. Skillnaden när man inte är utmattad är att man visar 1-5 tecken på stress åt gången. Vilar sig, och kan hantera ett par andra tecken ett par dagar senare.
De tecken som kroppen visar under en utmattning är sådant som alla kan relatera till och alla någon gång känt. Men skillnaden är att man upplever alla tecken hela tiden, under en lång tid och kan inte återhämta sig mellan varven.
Jag känner av alla punkter hela tiden, alla de fysiska teckning, i humöret, i beteendet och hur mitt tänkande påverkas. Listan är som en checklista på hur jag dygnet runt är och vad jag kämpar med på insidan utan att det kanske syns för alla er andra.
Det är märkligt det där med känslor
Genom att min känsla förstods av någon annan, så kändes det redan lite bättre. Hon bekräftade mig i min upplevelse. Kunde sätta ord på det jag går igenom.
Vilken befrielse! Det är inte jag som är knäpp.
Jag känner mig knäpp
Det känns nämligen så emellanåt.
Som att jag varje dag går och misslyckas med allt.
För det som jag vanligtvis tar för givet. Att gå upp, klä på mig och barnen. Att städa här hemma eller laga mat, styra upp en aktivitet, träffa vänner eller göra en inköpslista. Det gör mig trött i huvudet, jag får en klump i halsen och får svårt att uttrycka mig. Det är som gröt i hjärnan.
Det är sådana saker som jag inte ens definierade som saker för bara någon vecka sedan. Det är sådant jag gjort utan att ens reflektera att jag gör det. Och nu… tvärt mörbultad.
Jag har dessutom svårt att sätta gränser. Då där gränsen gick tidigare är långt långt bort över det som min kropp reagerar på nu. Det är svårt att tacka nej till roliga saker. Se att en fika med syrran gör mig trött. Svårt att fatta att ett telefonsamtal dränerar mig på energi. Svårt att säga nej till min familj som vill ut och åka pulka.
Jag känner mig helt enkelt totalt värdelös och som en belastning för familjen.
Allt för ett jävla jobb. Jag blir arg på mig själv som tillät det här. Ett jobb där jag snabbt ersätts av någon annan och glöms bort. Ett jobb som i förlängningen inte ens kommer att reflektera över vad det var som gjorde det här för mig. Ett jobb som kommer att konsumera fler chefer och bränna ut mer folk framöver. Eftersom man fortsätter att göra precis likadant. Inget förändras. Inget händer. Sjukt otacksamt.
Så min väg framöver ser ut att dala en del till. Än känns det inte som att det har planat ut. Jag känner fortfarande att jag faller.
Vad ska jag göra för att bli bättre
Mycket handlar om acceptans för min egen del. Samt att försöka att släppa kraven på mig själv. Lära mig mina nya gränser. Vara lyhörd på min kropp och mina behov. Bli bättre på att säga nej. Undvika listor. Sänka kraven på mig själv. Lära mig att göra ingenting.
/ N som i Nina
