Att vara på väg till ska känns magiskt. Det finns få saker som är så upplyftande på känslan att vara på väg.
Som när man sitter på tåget på väg mot nya destinationer. Att lösa biljetten ombord till ett nytt äventyr. Eller helt enkelt känna att man lägger någonting annat bakom sig.
Jag vill tro att det värsta är bakom mig. Och jag snart kommer att glömma den smärta och ångest hela upplevelsen av sjukskrivning och utmattning bar med sig.
Samtidigt tar jag med mig lärdom och insikt om hur viktigt det är att skydda mig. Jag är den enda som bevakar mina egna intressen. Så lite mer själviskhet bör jag kunna kosta på mig utan att skämmas.
Jag läste ett klokt inlägg av Micke Gunnarsson på hans Facebook där han beskrevs barns naturliga sätt att sätta gränser och säga nej, i jämförelse med oss vuxnas oförmåga då vi gör mycket av plikt. Att vi kan lära oss mer av barnen. Särskillt när man under längre tid förminskat sina egna behov och gränser.
Min underbara sverigemor (svärmor) beskrev samma sak för ett par veckor sedan. Vi skrattade åt det och sa att Alfred är mästare på att säga NEJ!
Ibland önskar jag att jag med kunde lägga mig ner på golvet, kanske på jobbet mitt i ett möte, och sparka och skrika ”Nej, nej, nej… Jag vill inte!”
😂😆🙈
Jag tror tyvärr att jag fått en enkel biljett till Piva då. 😉
Att ha nej och sätta gränser kan vara jobbigt och obehagligt både för mig och andra. Det är jobbigt när man inte får sin vilja fram. Oftast känner jag själv att jag inte har ett eget val. Att alternativet att säga emot helt enkelt inte funnits där.
Det är väl den stora skillnaden mellan avdelningarna och de olika kulturerna på förvaltningen. Precis som Anders sa när jag en gång började där. ” På barn och unga gör folk vad de själva vill och behagar. På stöd och service gör vi som vi blir tillsagda.”
Nu fattar jag precis vad han menar!
Och jag inser med att jag inte är skapt för en miljö där jag förväntas göra och helst inte ifrågasätta. I den miljön mår inte just jag bra. Andra kan må väldigt bra av den styrningen, medans jag kompromissar med mina egna behov, känslan av frihet och egentänkande. Och priset jag betalade var min egen hälsa.
Det ska jag inte göra fler ggr.
Så nu när jag väl kommit upp på knä igen. Blickar framåt och ser att nya utmaningar hägra. Kan jag ta lärdom av vissa saker och konstatera andra saker.
Tack för lärdomen.
