I veckan kom det snö. Massor av snö!
Så mycket snö att jag inte kan minnas, att vi någonsin haft såhär mycket snö i Halmstad på decennier. Underbart och vackert på alla vis.
I detta fantastiska vinterlandskap var jag på väg till jobbet. Det var tidigt och solen höll på att gå upp. Jag sitter och huttrar i bilen. Rutorna är skrapade men fläkten dånar på full effekt för att blåsa bort imman. Det känns mysigt på något vis. Även om det är kallt och jag är morgontrött av mig.
Jag kör på en vintervit gata mellan två åkrar. Det är vitt överallt. Himlen börjar lysa upp rosa och orange, man anar att solen är på väg upp. Inga moln så långt ögat kan nå.
Ett par hundra meter längs vägen ser jag att det ligger ett distäcke på åkrarna. Likt en sagolik dimma, som en damm av dis mitt i det platta landskapet.
Bilen åker in i dimman, några sekunder går och ljuset blir dunklare. Några sekunder mer därtill och jag anar att jag är på väg ut ur dimman. Just då inträffar det. Det där magiska ögonblicket som får mig helt ur balans.
Just då dimman lättar och ögonen bländas av den största orangea soluppgång jag någonsin sett. Klivet en älg ut i vägbanan 50 meter längre bort längs vägen. Han dansar över vägen med sina långa kliv och stora horn. Jag som har ljuset av solen rätt i ögonen ser konturerna av älgen framför huven på bilen. Jag bromsar in och får på varningsblinkersen. Älgen stannar upp en kort stund och tittar på mig. Jag beundrar hans ståtlighet. Han dansar vidare ut på den vintervita åkern och pulserar vidare ut i den djupa snön.
Vackert och magiskt på alla sätt och vis. Underbart.
Jag fäller en tår och inser att det där var en upplevelse utöver det vanliga.
/N som i Nina
