Det är precis ett år sedan jag började jobba igen. Efter att jag drabbats av utmattningssyndrom. Albin var då 9 år och Alfred 3 år. Jag 37 år och naiv. Givetvis ska jag tillbaka till fullt frisk. Givetvis hade jag full tilltro till att lite tid, vila och ett nytt jobb skulle göra att jag återigen är tillbaka på 100%.
Ett år senare och jag kämpar fortfarande med att inte vara helt tillbaka till mitt forna jag.
Jag har inte samma ork. Inte samma simultan kapacitet. Inte samma tålamod. Framförallt inte samma minne.
Jag glömmer saker. Jag är disträ. Mer disträ än vanligt.
Jobbigast tycker jag det är att jag fortfarande bara kan göra en sak i taget. Det är med tungt hjärta jag börjar att inse att det här kanske är mitt nya jag. Förut har jag presterat 110 % i allt. Varit supermorsan som minns alla träningskläder, aktiviteter, barnens kompisars namn och namn på mammor och pappor jag träffat ett fåtal ggr.
Jag såg allt som hände i rummet. Även det som skedde i andra sidan av rummet. Kunde lyssna in flera dialoger samtidigt. Pratade fredric med mig samtidigt som barnen ropade något. Kunde jag höra dem båda och snabbt flika in ett svar.
Nu kan jag bara göra en sak i taget. Min nya fulla kapacitet är 80% av min forna form. Den saken jag gör för stunden tar min fulla förmåga. Frågar du mig något annat samtidigt som jag tänker på handlingslistan. Var la du handdukarna i morse när du vek tvätten. Det tar mig 10-15 sekunder att vända om tankarna och fokusera på handdukar. Hoppar du därefter tillbaka till listan. Tar det återigen 10-15 sekunder. Om jag ens kommer ihåg att det var listan jag höll på med. Förmodligen kommer jag med en halv lista till affären.
Jobbigt.
Sjukt jobbigt.
Ville bara säga det. Det sker så mycket på insidan hos folk som inte syns på utsidan. Det finns så mycket man inte vet. Som påverkar ens mående.
Så tänk på det nästa gång, du tror att allt handlar om just dig.
/ N som i nina
Bilden i inlägget är lånat från västra Götalandsregionen
