Åh, alla dessa vackra kroppar.
Jag ligger på stranden och inser hur mycket vackra kroppar det finns. Alla har sin unika historia.
Sina ärr och bristningar som tyder på händelser som skett tidigare i livet.
Andra späda och unga, så oförstörda och så nya. De med längtan efter att få sätta sin egen historia på pränt i kroppen.
Blåmärken och skrubbade knän som tyder på barndomens lek.
Valkar och förhårdnader som har sin historia av ihärdighet och kanske plikttrogenhet.
Andra gamla med prickar. Kanske gravitationen gjort sitt efter många decenniers levene på denna jord.
Vissa fasta, andra lösa i köttet.
Platta och spetsiga. Beniga och svullna.
Alla färger och former. Ljusa, mörka, fräkniga, bleka, svarata, röda och brända.
Det fanns korta och långa.
Alla så vackra på sitt eget sätt och vis. Hela långa vintern gömmer vi undan kropparna bakom flera lager tyg och kläder. Nu på sommaren får de fritt fram. “Dunk för klabbet, ett, två, tre”
Det är så synd, en sådan skam, att så många mår dåligt i sina kroppar. De ser alla olika ut. Tänk om vi kunde se det vackra i alla olikheter, istället för att sträva efter ett och samma ideal.. Ett ideal som inte är rimmar med de flestas benstomme eller gener.
Nog tillhöra jag själv även en av de där, som känner att jag både behöver hålla in magen och puta med bröstet när jag kommer ner på stranden en sommardag. Det är förmodligen även därför jag mår bättre på en famijestrand som nere i Villshärad. Där jag just får se alla dessa fantastiska kroppar.
Nere på tylö playa osar ångesten som en pyrande het sörja. De unga männens bröst glänser nyvaxade och likaså svetten på de svultna unga kvinnokropparna som beskådas bakom blanka solbrillor.
Kanske inte är så dumt med burka ändå?! Få vara anonym mitt i smeten.
N som i Nina
