Man vill ju bara bli lyssnad till.
Hur ofta händer det inte att någon ställer en fråga, för att sedan ta över samtalsämnet helt.
Typ “hur har du haft det idag”, för att sedan efter att ha gett motparten hela 15 sekunder för att svara säga, “jo, för att jag….bla bla bla bla bla”.
Eller är det bara jag, som känner att när jag får en fråga, oavsett om den är ställd pga artighet, nyfikenhet eller oro för att det ska blir tyst. Att det är som om en osynlig äggklocka börjar ticka ner. Jag får med andra ord en begränsad tid på mig att både komma på vad jag ska svara, och redovisa mitt svar.
– Hej, hur mår du?!
(är det en riktigt fråga, eller är det bara något som han/hon känner sig förpliktigad att fråga?!, Jag försöker väl svara ärligt)
– Jo, vars, det är väl lite si och så just nu!
-Aj, då! Inget allvarligt hoppas jag. Ja ja, men ni får ha det så bra. Kul att ses. Vi hörs!
(Det var väl bara en artig fråga!)
En väldigt klok vän sa att allt vad folk egentligen bara vill, är att bli hörda.
Kan hända att jag just nu känner att det är få omkring mig, som faktiskt har intresset av att lyssna.
Några känner sig förpliktigade att ställa artiga följdfrågor.
Andra blir så rädda och oroliga att de förlamas. De vet helt enkelt inte vad de ska säga eller göra, så de börjar istället prata om en massa annat ointressant för att få tiden att gå.
Vissa känner sig förpliktigade att ge råd och tips på hur jag borde tänka och vad jag borde göra.
Men det mest intressanta av allt är, att det som jag behöver mest, är en vän som lyssnar och hör. Varken fördömer, läxar upp, moral predikar eller avleder. Jag är mest behjälpt av dig nu som faktiskt bara lyssnar och hör. Både det goda men även det fula. Låter mig själv, säga det som låter befängt och låter mig själv komma på var jag gick fel.
Jag tar tid. Jag tappar tråden. Fumlar med orden och tappar ibland sammanhanget.
Egentligen märker du förmodligen inte något av det. För på utsidan ser allt ut precis som vanligt. På utsidan syns ett leende. Allt verkar som vanligt.
Men min tank med energi töms fort. Förbränningen är 10 dubblad. Det som vanligtvis va en “piss i Nissan” är nu så tungt att jag behöver lägga mig ner en stund efteråt och blunda.
Jag är så ledsen över att behöva säga det, men just nu har jag inte ork eller energi till andras drama. Alla har så fullt upp med sitt egna. Vilket jag förstår. Så ser livet ut. Alla kör på i sina enkelriktade filer. Vanligtvis bryr jag mig om andras filer. Men just nu, pallar jag faktiskt inte. Så jag ber om ursäkt för allt jag missat, glömt eller helt enkelt inte haft energi övers till att bry mig om. Förlåt.
Så vad jag summerande tänker, är att om du ställer en artig fråga, så kommer jag väl ge ett artigt svar. Så slipper vi de där obekväma samtalen. Jag får helt enkelt svara.
Jo, tack. Det är helt ok. Hur mår du?!
Men om du verkligen bryr dig. Så ska du se, att jag mer än gärna berättar. Om du faktiskt vill höra och undviker att läxa upp mig. För det är jag så bra på att göra själv ändå.
Att veta och att göra är två vitt skilda saker.
Tusen tack H, för vår promenad tidigare. Du har ett hjärta av guld.
/N som i Nina
