Introvert höst vs. stressad småbarnsförälder

Det finns något härligt med regn och rusk. Att sitta inomhus med en kopp te och lyssna på vinden som tjuter och regnet som piskar mot rutorna.

För mig är hösten en skön tid. Det finns mycket att göra, om man vill! Men det finns även tid för lugn och återhämtning. Vädret har ännu inte hunnit bli så kallt att man fryser utomhus. Så med rätta kläder efter härligt väder, finns fortfarande möjlighet för utomhusaktiviteter.

Det är även ok att sitta inomhus med tända ljus på kvällen och roa sig med en härlig bok, en underhållande film eller varför inte ett glas rött och en canvasduk som står redo att målas.

På hösen finner jag allt som oftast energi genom svampskogspromenader och andra lätt introverta aktiviteter. Det är mer ok att vara för sig själv. När andras miljoner fritidsaktiviteter dragit igång, njuter jag av att få vara en stund för mig själv. Med gott samvete. Ladda batterierna, återkomma i någorlunda harmoni och få lugn i själen.

Eller…

Det är kanske så att min bild av hösten som harmonisk övermålas av verklighetens scenario, som inte alltid är lika harmonisk.

På något vis har jag lyckats med att dra på mig magkatarr. Givetvis självdiagnostiserad, eftersom jag inte helst går till läkaren. Med mitt sidan av mammaledigheten- halvtidsjobb går det bra. Dock är det snart dags för överrapportering och en slutrapport som behöver skrivas.

Hela dagarna går åt till vår 9 månader gamla son som helst redan hade velat gå, men som nyss lärt sig att ta sig framåt på egen maskin. Han rycker och sliter i allt han når upp till.

Han vrålar otåligt så fort han inte får som han vill. Han gillar absolut inte att jag lämnar rummet, dvs det rum han just då befinner sig i. Han vill gärna att man ska gå som ett Q och hålla honom i händerna och vanka av och an, fram och tillbaka genom hela huset.

Varje dag hämtar vi storebror på skolan när han slutar runt 13 tiden. Varje dag är mellanmålet heligt.

”Kan vi inte äta våfflor till mellis idag mamma”, ”har du hunnit göra päronmos”, ”får jag ta med kompis hem idag”?

Frågorna haglar in, och inte vill jag ju säga Nej. Inte till sådana oskyldiga och härliga frågor. Klart jag lagar våfflor, saftar och syltar och givetvis är det kompisar som får följa med hem i tid och otid.

Mat, behöver ju lagas. När frukosten precis är avdukad, är det dags att förbereda lunchen. När lunchen knappt landat i magen behöver fika/mellanmål och kvällsmat planeras.

När mannen kommer hem på eftermiddagen i en illusion om att dagen varit lugn, och undrar vad det blir till kvällsmat är jag på vippen att börja gråta. Han håller i sina förmaningstal om hur viktigt det är att jag ska hitta någon fast tid i veckan till att kunna träna…

Bild lånad från hej hej vardag, som bloggar för amelia.

Varje dag hittar jag små stunder då jag kan utföra mitt jobb, smyger fram datorn när Alfred sover på dagen. Sitter med laptoppen i knät på kvällen mellan kvällsmat och läggningsrutiner.

Fy, fasen vad det är tråkigt att vara ”hemmafru”.

Fy fasen vad jag önskar att han kunde gå ett par mil i mina skor. Fy fasen vad vårt föräldraförsäkringssystem inte är gjort för egenföretagare.

Jag håller på och lär mig spela gitarr, i hopp om att få sitta ett par minuter för mig själv på golvet i garderoben. Jo, visst. Det fungerar. Jag kan ju nog i alla fall 6 olika ackord.

Löparskorna blänger ilskt på mig. Graviditetskilona sitter fast på min stjärt. Fortfarande bekymmersrynka mellan ögonen och pigmentfläckar i pannan. Tydligen ser de ut som brännmärken, har jag fått höra. Charmigt…Not!

Men kära Nina, vad klagar du på? Du har ju valt det själv!
Visst är det väl så. Det är mitt eget val. Det är mina egna beslut. Det är mina konsekvenser på mitt eget agerande och den livsstilen jag valt!

– Men får man inte beklaga sig då? Bara lite?

Hösten är en härlig tid. Det är ju då jag samlar energi och finner tid för mig själv och mina introverta aktiviteter. Det är på hösten 2018 jag som stressad småbarnsförälder och deltidsarbetande föräldraledig mamma startar upp min nya fina personliga blogg.

<3 <3 <3