En tid har gått och jag har konstant kämpat för att orka hålla huvudet över vattenytan. Jag har aldig tidigare arbetat så hårt och med så lite handlingsutrymme. Nu sitter jag och kollar i backspegeln och försöker finna visdom. Hur blev det såhär?
När jag tänker på alla olika uppdrag jag haft, har ramarna alltid varit diffusa.
Det har aldig varit lätt att veta när jag är färdig, och om jag skulle ha gjort mer.
Jag har alltid letat efter gränserna för mitt handlingsutrymme.
Jag har alltid klivit utanför gränserna och gjort mer än vad som krävs.
Jag har alltid brunnit till 110% för mina klienter, elever, brukare och medarbetare. Jag har alltid varit engagerad.
Vad är då skillnaden med det senaste uppdraget jämfört med mina tidigare?!
Jag tror att uppgifterna varit för detaljerade. För lite utrymme för eget initiativ. För mycket som redan är beslutat och bestämt, utan min inblandning…som sedan jag ska utföra eller förmedla vidare. För tunnt stödsystem. Ingen att delegera till. Sällan någon att fråga. Ensamt och för utsatt.
Jag tar gärna skit för sådant som jag gjort, om jag gjort fel. Jag är villig att ta ansvar för mina handlingar och beslut. Men vad som nu sker är att jag tvingas att ta dåliga och rent av kassa beslut pga dåligt underlag, otydliga direktiv och tidspress. Givetvis blir det ett resultat som snarare kan klassas för dåligt än bra. Givetvis skapar det oro, reaktioner och ilska i leden. Givetvis blir jag ifrågasatt… mitt bristfälliga underlag ifrågasatt… och våra beslut ifrågasatta.
Vems är ansvaret för att det blev såhär?
Vad hade jag kunnat göra annorlunda?
Om jag vänder på frågan och istället funderar på vad jag som person och ledare behöver för att klara av mitt uppdrag?
För att skapa tillit för andra, behöver jag få tillit till mig från min stödstruktur.
Inte någon organisation, klarar av att lyckas utan samarbete och gemensamma processer. Det innebär att dialog krävs i alla riktningar. Uppåt, nedåt, och i sidled.
Något helt centralt i kommunikation handlar om att lyssna mer än du pratar. För att kunna förstå andra, behöver du förstå andra. Det handlar om nyfiket lyssnande och aktiva dialoger. Med ömsesidigt utbyte, i alla dimensioner av organisationen.
När vi talar om ledarskap kan det ibland ses som en bagatell. Klart att vi lyssnar till våra medarbetare..! Men gör vi verkligen det?
I likhet med familjelivet är det lika viktigt att lyssna i ledarskapet
I en familj är alla medlemmar lika viktiga. För även om familjens överhuvuden är äldre, har de inte alla svar. De behöver ta sig tid att lyssna in varje barn, varje medlems önskemål, känslor och drivkrafter för att alla ska kunna samarbeta och dra i samma riktning.
Tänk dig en familj bestående av mamma, pappa och 2 barn i ålder 14 år och 5 år åka till Liseberg, utan att prata med varandra. Alla har olika uppfattning kring vad dagen ska innehålla. Vilka attraktioner de ska åka, var, när och hur de ska äta. Om de ska spela på lyckohjulet eller lyssna på “Lotta på Liseberg”. Och framförallt, hur mycket pengar som ska spenderas… När man ska åka hemåt.
Jag ser flera katastrofala scenarion utspela sig. Inga där allas önskemål blir tillgodosedda.Flera där många blir upprörda och ledsna. Flera möjligheter till skrik och tandagnissel. Flera alternativ där jag själv förmodligen kastat in handduken och åkt hem, med bilen full av sura miner.
Det enda sättet att få en bra upplevelse för alla 4, är om de pratar och nyfiket lyssnar till varandras önskemål.
Fast nu står vi alla där och får försöka göra det bästa av en kass situation
Nu står jag där, och ser att vi redan är inne på Liseberg. På något vis hamnade vi här. Utan tillräckligt med pengar, utan regnkläder, utan tillräckligt med information och upplysningar om hur länge parken har öppet.
Men vi är här, jag och mina medarbetare ser oss oroligt omkring oss och alla tänker samma sak. Hur tusan hamnade vi här?
/med kramp i bröstet
N som i Nina
