Jag fattade nog inte själv
Skrämmande insikt att komma fram till. Det senaste året har passerat i hiskelig takt och jag minns bara bråkdelar av det.
Under jul och nyår har jag tagit ledigt. Spendera tid med familjen. Ätit gott, druckit gott och försökt att ta det lugnt. Eftersom det inte heller finns något stort utbud av aktiviteter att stressa med, med tanke på Covid-19, har återhämtningen varit ett faktum.
Jag förstod nog inte riktigt hur illa ute jag var där innan semestern. Men med lite perspektiv ser jag förödelsen i backspegeln och försöker att lära något.
Den där väggen var där, precis framför ögonen på mig och jag snuddade vid den med nästippen. Utan denna ledigheten hade jag förmodligen inte klarat mig lika väl.
Mina stress-symtom
Så för att få lite lärdom, ska jag punkta upp symptomen. Det som jag ska vara vaksam på nästa gång det händer. Här är vad jag kände:
- Minnesluckor. Att inte komma ihåg hur jag kom till en plats eller vart jag var på väg.
- Tappa hår
- Förlorad aptit
- Konstant trött
- Ihållande huvudvärk
- Muskelvärk i nacke, axlar och rygg.
- Apatisk. Inget känns roligt eller för den delen heller tråkigt.
- Absolut NOLL tålamod
- Ingen ork för socialt umgänge
- Vaknar på nätterna och tänker på jobb, kan inte somna om.
- Tryck över bröstet
- Andas bara i övre delen av bröstkorgen.
- Halsbränna
- Ont i magen.
- Återkommande migränanfall
- Ledsen, trött och återigen trött.
Det låter ju inte bra! Hur kan det komma sig att jag utsätter mig för det här? VAD kan jag förändra? Vad kan jag göra annorlunda?
Nya lärdomar kräver nya tag om att göra om och göra rätt
Jag har fått nytt jobb. Så givetvis tar jag möjligheten att göra det bättre. För såhär kan jag inte fortsätta.
Erfarenheterna jag lärt mig har varit många. Hur viktigt det är att hamna rätt. Tidigare har jag tänkt att jag kan påverka mitt nya jobb. Att min prestation och inställning är nyckeln. Oavsett vilka förutsättningar som finns.
Jag förstår nu att det inte är hela sanningen. Det bör finnas vissa grundförutsättningar för att jag ska må bra på en arbetsplats. Dessa förutsättningar ser givetvis olika ut för olika personer. Men framöver kommer jag behöva undersöka förutsättningarna bättre innan jag hoppar på ett nytt uppdrag.
Såg jag inte riskerna?
Hur kunde det gå såhär långt? Hur kunde jag inte se signalerna tidigare? Eller gjorde jag kanske det, men var inte villig att erkänna dem för mig själv?
När jag hoppade på det här chefsuppdraget, fick jag mycket stöd av min man. Han var så himla stöttande och sa att han skulle ta huvudansvaret för barnen och familjen under ett år för att jag skulle få möjlighet att satsa ordentligt.
Det senaste året har han hämtat och lämnat barnen på skola och förskola, han har skött all städning här hemma och lagat all mat, handlat och planerat vardagen.
Jag har kommit hem, trött och urlakad, som en skugga av mitt forna jag har jag existerat omkring familjen, men varken haft ork eller energi att bidra med.
Jag har aldrig tidigare känt mig så ensam som jag gjort i år. Jag har aldrig tidigare varit så trött som jag varit i år. Inte heller har jag känt mig såhär otillräcklig som i år. Allt på grund av ett arbete. Ett jobb som chef, där jag är utbytbar och tydligen inte särskilt viktig.
Men för min familj är jag viktig. Där är jag inte utbytbar. Där kan jag inte ersättas. Därför är mitt val enkelt. Jobbet får avslutas! Familjen är viktigast.
Familjen är viktigast av allt
Varje år runt nyår brukar jag skriva ihop vad jag varit med om det gångna året. I år kan jag inte komma ihåg så mycket.
Det mesta vi gjort med familjen och barnen minns jag bara för att det finns bilder av det. Utan bilderna hade jag förmodligen inte kommit ihåg det.
Min kropp gör ont.
Min relation men min man är ansträngd.
Jag vill inte ha det så alls.
Priset är för dyrt att betala. Jag kommer att ge upp chefsuppdraget och göra något annat, fört ett år till att börja med. Sedan får vi se. Friheten att själv styra över min tid är viktigare än ett arbete.
2021 kan bara bli bättre
/ N som i Nina
