Running running, running running… Springer runt i cirklar och jagar min egen svans.
Jag hade förträngt att det var såhär det var att vara småbarnsförälder.
Att bli degraderad till en funktion i familjen. Det känns som om jag jobbar 14 timmars skift på arbetsplatsen ”familjen AB”. Med en gedigen arbetsbeskrivning som involverar allt från;
– att finnas tillgänglig varje sekund, se till att det finns mat (när ena måltiden knappt är uppäten startar processen att tillhandahålla nästa utfodringstillfälle),
– hålla huset rent (vilket är ett konstant göra, då de hinner stöka ner fortare än jag hinner städa upp)
– sambandscentralen (styra upp alla aktiviteter, planer mm.)
– taxitjänst
– Stora nallebjörnen som alltid tröstar och tar hand om allt tråkigt
– tvätteri… (att en familj kan producera så mycket smutstvätt!!! )
– Telefonist
När hela arbetsdagen är gjord i ”familjen AB”, då återstår en bra dag två timmar på sena kvällen till mig och min man. Men oftast finns ingen ork kvar. Energin är slut. Det finns inget kvar längre. Stund för mig själv får jag de tillfällen jag är ute och tränar, springer eller om Alfred somnar i vagnen under en promenad. Egentid är vad jag kallar de där 15 minuterna när jag står i duschen för mig själv.
Jag känner mig som en sådan där Power bank, en protabel laddare. Andra sticker pluggar in sig vid min sida och blir uppladdade. Jag själv blir tröttare och tröttare.
Ingen frisk människa skulle ta sig an jobbet som förälder om det stor utannonserat på platsbanken. ”Jobba ihjäl dig 24/7, få inget betalt. Du ska ständigt vara glad och tacksam. Rynkor kommer du att få, och du får inte beklaga dig. Uppdraget gäller för alltid, ingen möjlighet för uppsägning. Ditt forna liv med egentid är förbi, återses eventuellt om 4-10 år”
Jo då, allt är ju så himla bra hela tiden… *eventuellt ett lite bittert tonläge!
Jag hörde på radion här om dagen om en stressforskare som berättade att en av vår tids stora anledningar till varför folk blir utbrända på jobbet är att de blir avbrutna mitt i processer, arbetsuppgifter, tankar, eller vad de nu är uppe i. I snitt blir folk på jobbet avbrutna var 3e minut, sa hon. Undra just vad den forskaren skulle säga om småbarnsperioden. Det känns som om jag konstant blir avbruten i något hela tiden.
Jag skämtade med svärmor om mitt minne, att jag just nu har teflonminne. Det som inte är uppskrivet i kalendern, kommer inte att kommas ihåg. Om något ska planeras framöver, är det lika bra att man gör det meddetsamma, för ska jag återkomma till någonting är det som bortblåst. ”Familjen AB” har en förmåga att avbryta mig säkert flera gånger varje minut. Har jag något att säga som tar längre tid än 30 sekunder, kommer jag förmodligen att tappa slutpoängen med… eftersom jag blir avbruten.
Undrar ni varför det ibland går lång tid mellan mina blogginlägg? Det är för att jag blivit avbruten och inte kommer ihåg vad jag hade för slutpoäng med att skriva just det där. Och skriver jag för sent, då hinner jag bli så trött att jag somnar.
Nähe, guld värt är det när mannen nån gång då och då har möjlighet att vara hemma en dag eller två och jag får allt mitt arbete gjort utan att bli avbruten. Ännu bättre är det när jag kommer in i ett flow och lyckas producera massa kloka och kreativa inlägg, som jag sedan portionerar ut under ett par dagars tid på bloggen.
=detta inlägg innebär att jag blev avbruten med 4 ggr, trots att jag är ensam hemma! Herre gud!
