Hud mot hud. Trötta små suckande andetag som snarare låter ”oj, oj, oj” och som övergår till bedårande urgulliga små snarkningar. Härligt är det att somna i varandras armar.
Föräldraledighet har sina fördelar. Förmiddagsluren är den jag gillar bäst. Jag som är rejält morgontrött uppskattar att få gå och lägga mig igen en stund efter frukost.
Underbart vad härligt det är att ta den där förmiddagsluren ihop med Alfred, nu 9 månader gammal.
Visst är det även under samma tid jag har möjlighet att göra mig iordning, jobba en stund, passa på att röja köket och gå på toaletten ostört. Men idag låg jag kvar lite extra länge. Mest för att jag kan. Härligt var det också. Sådär att ett par små lyckotårar rullade ner för min kind, när jag tänkte på hur bra vi har det.
Jag har många gånger uttryckt att föräldraledighet inte är min favoritsysselsättning. Att gå hemma 100% av tiden, med alldeles för mycket tid till att tänka och för lite tid till att göra, tycker jag är mäkta frustrerande. Det är inte så att jag inte vill vara hemma med mina barn. Det är snarare avsaknaden av kontraster som jag tycker är jobbig. Att aldrig få göra något färdigt. Att alltid vara tillgänglig som mamma. Att aldrig eller väldigt sällan få vara Nina…
Idag uppskattade jag dock en gosig och härlig morgonlur. Söta små snarkningar i mitt öra. En helt avslappnad liten krabat med blöjrumpan i vädret. Hud mot hud och massor av kärlek. Tänk att vara så lyckligt lottad att vara mamma till två så fina och fantastiska pojkar.
