När hela tillvaron gungar och ens grundläggande pelare i livet tagit stryk, då svajar allt. Det är då svårt att veta vad som är vad. Vad är det av det jag gör, säger och värderar som får pelarna att svaja ännu mer? Vad i det jag gör får dem att försiktigt balanseras på nytt?
När det är så mycket som gungar, brukar jag försöka att sitta still i båten. Hur ska jag annars veta om det är jag som får båten att gunga, eller om det är omgivningens vågor som får det att guppa?
Så, sitt still i båten. Var observant på din omgivning. Låt det värsta av vågsvallet lägga sig innan du ställer dig upp för att överhuvudtaget ta ut en ny kurs.
Sitt still i båten. Ditt eget paddlande kan vara anledningen till att det gungar. Det kan vara dina egna reaktioner som skapar motreaktioner, som skapar ännu mer gungande. Så sitt still i båten. Vänta ut varje våg, håll utkik efter nästa stora våg. Blicka ut över horisonten och var beredd.
Var beredd på att vågor kan komma även i de lugnaste vatten. Sitt stilla och se vart strömmen tar dig.
Jag hade egentligen velat reagera starkt. Ställa till en scen. Skrika ut min frustration. Hoppa högt, stampa med båda fötterna i golvet, slå näven i borden och markera. Det här är minsann inte ok. Men… just nu sitter jag still i båten. Jag väntar på nästa vågsvall. Jag vet att även i de stillaste vatten finns strömmar som kan få mig på drift.
Så, jag sitter still i båten!
Beredd och inväntande….
