Hösten är på väg att dra in över landen på riktigt. Inte nog med att det finns svamp i skogen, jacka och mössa har också åkt fram för de där kyliga mornarna och dessutom kommer höststormarna.
Fredric är som ett barn på julafton. Han ska givetvis ut och vindsurfa, typ hela helgen, veckan, månaden… Ja alla dagar när det blåser. Svärmor är arg för att sonen är dum nog att ta sig ut på havet när det blåser storm, och familjen tar tillfälle i akt att ha extra långa och gottefyllda myskvällar.
Just nu sitter jag i bilen på Maxi parkeringen. Vi tänkte passa på och handla innan hela fredags rushen av folk tar sig till Maxi.
Alfred snart 10 månader somnar så fort något säger brum. D.v.s. så fort vi sätter oss i bilen mer än 2 minuter lyckas han somna. Inte ens alla ”atscho” och ramsor i världen fick honom att vara vaken de 8 minuter det tar för oss att köra till Maxi.
Orutinerat av mig, att inte ta med vagn!!!
Nåväl, datorn fanns i väskan. Jag tar tillfället i akt.
Så ni härliga Halmstadsbor som passerar mig i bilen, sittandes med laptop i knät, med sovande barn bredvid. Nu vet ni… Jag glömde ta med vagnen.
”hur mår du, Nina?”
Jag fick frågan här om dagen. Artig som jag tycker mig vara, svarar jag:
– ”tack, bara bra”
Men om jag ska vara riktigt ärlig så är jag nog inte bara bra. Det är som att ha en klump i magen, som inte riktigt vill ge sig. Som att köra bil och lyssna efter missljud i motorn. Som att laga mat på gammalt kött. Som att le, men inte veta varför. Som att springa, för att du är jagad.
Det är klart att livet påverkar en.
På senaste har jag fått höra tråkiga besked gällande gamla kollegor. Fått höra familjeöden som förändrats i en handvändning. Hört historier berättas som förtjänar att sluta lyckligt, men som ärrats och skadats. Fått ta del av andras hopp, drömmar och förväntningar som krasats sönder.
När jag själv är helt i balans, har jag inga bekymmer att borsta av mig andras tragik. Den går in, bearbetas och sorteras in i små fack. Jag känner deras smärta och ångest, men den är inte min egen.
När jag själv står med ett emotionellt barskrapt immunförsvar går allt rakt in i hjärtat. Jag känner av allt, till 100 %. Den påverkar mig. Den stärker mig. Den sårar mig. Den lämnar en liten bit av sig själv kvar. Som alla tårar efter att jag såg ”Titanic” på bio för första gången.
Medkänsla.
Empati.
Måhända att det är egenskaper som ses som bra att ha. Särskilt när jag arbetar med människor. Kanske ännu mer eftersom jag är kvinna! ^^
Även om jag vet att TANKE, KÄNSLA OCH HANDLING. Inte alltid hänger samman. Det kan vara en känsla, som inte är kopplad till vare sig något som hänt eller något som jag tänkt särskilt mycket till. En känsla i sig, är bara en känsla. Den är inte farlig och den behöver inte leda till att jag handlar något utifrån den.
Känslor, är jobbigt på det viset. De kan vara så otroligt starka. Jag tycker att vi pratar för lite om känslor.
-
”När det där hände, vad kände du då?”
-
”Hur känner du dig nu?”
-
”I vilka situationer känner du fortfarande av det?”
Oftast upplever jag att vi pratar om saker som händer, vad vi gör, hur vi gör, vad vi tänker göra, vad vi då ska göra istället… Men allt det där som sker på insidan är nog så viktigt!
Varför är det så, måhända?
Kan det handla om att vi inte vill tränga oss på, eller snoka?
Att vi inte kan hantera det eventuella svaret som kommer?
Att vi helt enkelt inte bryr oss?
Att det inte finns tid att prata om känslor, knappt tid att prata om det ytliga, i all vardagsstress och med teflonminne. Så då finns inte tid för de viktiga frågorna heller?
Är det för att det är ovant att prata om hur saker känns och hur vi egentligen mår?
Hoppsan… nu var det någon som vaknade.
Adjö och på återseende. Nu ska vi in på Maxi och handla fredagsmys.
puss
