Jag har bloggat i snart 7 år under olika namn, alias och med olika teman. Det är först nu som jag skriver som Nina fullt ut. Tidigare har jag kunnat gömma mig under ett pseudonym eller bakom mig som yrkesperson. Nu är det bara jag vid tangenterna. Inga filter, mer än på bilderna 😉.
Visst är det läskigt när jag då får reaktioner på det jag skriver IRL. Det låter kanske märkligt, men jag var inte beredd på den enorma feedback, av gott och ont som jag faktiskt har fått nu i veckan.
Tack <3 Det värmer!
Så många fina kommentarer på vad jag skriver. Jag blev nog lite överväldigad över att det är så många som faktiskt tar sig tid att läsa det jag skriver. Underbart att kunna inspirera, entusiasmera och dela med sig att glädje och sorg.
Samtidigt påverkas jag givetvis av att andra personer reagerar och visar sina reaktioner på sådant som jag skriver. Många gånger försöker jag att inte lämna ut för mycket. Ni som är mig nära vet ändå vem och vad sakerna gäller.
Sedan finns de ni som tror er veta vad saker och ting handlar om, men som faktiskt inte har någon aning alls. Det är ofta jag tänker på teorin om ”Information bucket”.
Att hinken med information alltid är full. Antingen har man mycket fakta i den, eller så har man fyllt upp hinken med egna spekulationen. Hur som är hinken alltid full.
När jag valt att inte skriva så mycket fakta, finns mer utrymme för att hitta på egna alternativa fakta om vad som händer och inte händer. När jag delar med mig av mycket, finns mindre utrymme för egna tolkningar, men å andra sidan är det mer sårbart då jag lämnar ut någon annan person.
Hur jag än skriver, kommer ni alltid att tolka. Så vänligen, är det något ni tycker låter märkligt. Fråga mig istället för att fylla i med alternativ fakta. Jag vill inte trampa någon på tårna. Jag vill inte göra någon annan upprörd och ledsen. Det jag skriver är mina ord, mina upplevelser och mina tolkningar. Var och en har rätt till sina upplevelser.
Och… tack än en gång för all fin och fantastisk feedback. Den värmer
