Jag har nu gjort flera försök att skriva de senaste veckorna. Varje försök landar i en otillräcklighet inför den fruktansvärda sorg och orättvisa som hände 12 åriga Dante och hans familj. Hur jag än vänder och vrider på mina ord räcker de helt enkelt inte till. Varje försök har slutat i ett utkast, som inte publicerats och hamnat i papperskorgen.
Det finns inget jag kan säga som kan trösta. Jag kan inte säga att jag förstår hur det känns, för det kan jag omöjligt göra.
Visst är det så att det inte går att jämföra varandras bördor. När man lider och har det kämpigt har man det, oavsett hur litet eller stort bekymret än är. Mina bekymmer kan verka små i jämförelse med någon annans, men det betyder inte att jag just då känner mig tröstad av att någon annan har det värre.
Jag tror att hela Halland lidit, känt med, för och tillsammans med familjen. Jag upplever en stor gemenskap och enighet trots att det uppkommit genom en så stor förlust. Det är när prövningar uppstår som samhällen drar tillsammans för gemensamma mål. Det är i situationer som kräver samarbete och omtanke som många människor kan enas och se varandras likheter.
Jag hoppas innerligen att all den goda medmänsklighet som fick möjlighet att blomma i sökandet efter Dante ska få fortsätta att grönska. Det finns så mycket vi i vårt avlånga land av individualister behöver lära oss om gemenskap och att bry oss om varandra. Inte bara när tiderna är svåra, utan även i vår vardag.
Att ta hand om varandra. Hjälpas åt. Bry oss om varandra, utan giriga bakomliggande uppsåt om egenvinning. Vi behöver varandra mer än vad vi våga låta oss tro.
I ekot av tragedier och förluster hittade jag en låt som får mig att bli hoppfull. Den ger mig styrka och uppbringar kreativitet, glädje och kärlek.
Här finns länken till er andra som är nyfikna.
Ha en fantastisk dag, mina kära underbara läsare, främlingar, vänner och familj.
