Den förstelnande sorgen som drabbat oss alla

Ett utdrag ur mina anteckningar de senaste veckorna….
Jag är en av mängder människor som skrivit men som ej känner familjen personligen. Jag har dock personer i min närhet som känner Sven och hans familj väl och gör vad de kan för att stötta och hjälpa.

Först ville jag inte publicera det jag skrivit, med hänsyn till familjen. Eftersom jag är ytterligare en person som inte kan greppa deras sorg och som inte har rätt att uttala mig, eftersom jag inte känner dem.

Men så insåg jag att det värsta som kan hända är att det falls i glömska, som gårdagens nyheter. Med mitt publicerande och skrivande hoppas jag medverka till att vi inte tillåter Dante och hans familj bli bortglömda.

Den förstelnande sorgen som drabbat oss alla.

Det finns inte ord som kan beskriva och än mindre sudda ut det faktum att en pojke försvann från oss alla. I våra hjärtan sörjer vi.  Våra tankar går till familjen som drabbats av den fruktansvärt orättvisa förlusten.

Det är en stor tomhet och frustration som förra veckans händelse lämnar efter sig. Jag hoppades så innerligen att Dante skulle hittas vid liv. Jag ville så gärna att historien skulle sluta lyckligt. Med alla de människor som hjälpte till i sökandet. Med människors kärlek och omtanke i tusental, som så osjälviskt och hjärtligt deltog i sökandet på olika vis. Med så mycket engagemang och välvilja som en hel stad ställde upp med. När tiden gick och sannolikheten och statistik från andra försvinnande kändes hopplös. Ökade folkets mod och hoppfullhet. Vilket engagemang!

Jag ville så gärna att Dante skulle hittas vid liv. Skrattandes, busandet och med en spännande historia att berätta för sin familj. Jag ville så innerligen. Jag hoppades. Vi hoppades. Familjen saknade. En stad letade. Byborna hoppades. Barnen frågade.

Polisen fann honom. Och våra hjärtan fylldes av en hjärtekrossande sorg.

Givetvis går våra tankar till familjen. Det som hänt är så fruktansvärt orättvist. Det finns ingenting vi kan göra för att förändra det förgångna. Det finns inget jag kan skriva för att läka det tomrum som ett barns bortgång lämnar efter sig.

Det var er Dante. Han var ert barn. De senaste veckan har han även blivit en person som berört oss alla. Våra hjärtan har blivit berörda. Vi har fått ta del av er tragedi och förkrossande sorg, och ur detta har det fötts en gemenskap.

Må våra hjärtan fortsätta att engagera för frågor som behöver kännas vid. Må vi ta hand om vår näste och aldrig glömma varandra.

Ett barn till är i Nangiala…  Du är väldigt saknad här <3