Plötsligt tar liksom energin slut.
Ett konstant springande i ekorrhjulet tar energi. Livet som småbarnsförälder är tufft. Arbetslivet lika så. Extra tufft blir det när det är motigt på alla plan. När saker tar mer energi än vad de ger. När andra tar sig friheter att trycka ner en, för att man vanligtvis är lite tuffare, lite starkare och lite hårdare och därmed borde kunna ta det. Att inte bli lyssnad på blir då den hårdaste käftsmäll. Jösses vad jag känner mig tjatig.
Storasysterskapet som skapar handlingsfasta starka personer med en del ”duktig flicka” och prestationsångest, viljan att alltid leverera och alltid ha svar.
Idag är jag en liten kattunge som inte vill ge svar. Jag struntar att jag inte blir lyssnad till, för idag har jag ändå inget att säga. Jag är tyst.
Jag vill bara slicka mina sår en stund och återhämta mig. Framför allt vill jag sova.
Avtrubbad, trött. Likt en blek urtvättad disktrasa lämnar jag efter mig ett spår av det förflutna.
Såhär brukar det vara. 100% engagemang och energi som likt ett kärringstopp tar slut. Jag behöver tanka innan skölden är uppe igen.
Ta ingen skit, som Gryntet säger. Det är lätt när skölden är uppe.
Snart är det en ny dag.
Men först ska jag bara ligga kvar här i en hög av det forna.
