På en mossig sten i skogen hände det. Där drogs proppen ur. Där släppte fördämningen och känslorna fick välla fram.
Ibland sköljer det bara över en. Alla känslor som stannats upp för stunden och tagits med i en emotionell ”doggy bag”. Det har inte funnits tillfälle att hantera det.
Idag gick jag i skogen och njöt av att få en stund för mig själv. Där promenerade jag fram med min svampkorg och blev plötsligt överväldigad av tystnaden. Det var tyst. Det hördes bara lite avlägsen fågelsång. Men det var tyst.
Jag blev helt tagen. Kände hur tårarna kom rinnandes i ögonhålan och hur näsan snörvlade. Tystnaden. Jag här helt för mig själv. Jag kan inte minnas när det hände senast.
Jag satt mig ner på en mossig sten. Såg hur det vackra skogslandskapet gjorde ett avtryck på mig, ett intryck som ryckte loss locket på min emotionella doggy bag. Där grät jag en skvätt över att jag var trött, över hur tufft det kan vara att vara mamma och sambo 100 % av tiden. Jag grät en skvätt över hur friheten i vardagen är som bortblåst och hur inrutat livet plötsligt blivit. Men framför allt grät jag över hur fantastiskt vackert skogen presenterade sig för mig.
Hela korgen blev full av Trattkantareller innan jag gick hem igen.
